En av ”nyheterna” jag sprang över idag var en Commodore 64 i modern tappning. En veritabel orgasm för retrofreaken.
Trotjänaren har tömts på innanmätet som bytts ut mot en modern Intel Atom-processor och grafikkrets från Nvidia.
Bandspelaren, eller den ”modernare” 5 1/4 floppydisken, har bytts ut mot gränssnitt för dagens moderna compact flash-minnen.
Personligen har jag svårt att förstå hela vitsen. Låt gå att det tar emot för många att slänga en gammal klenod på tippen (Jag blev av med min vid en reperation runt 1989 nån gång) men att ge sig på konststycket att faktiskt använda den?
Tangentbordet är uselt, formgivningen gräslig och för priset på dryga 4000 kronor kan man idag få en riktig bärbar dator för.
Kanske dags för Commodore och alla andra retrofreaks att gå vidare i livet?
Eller kanske är det något psykologiskt fenomen som bottnar i en taskig uppväxt eller barndomstrauma? Att man nu på senare år vill köpa den där paketen till sig själv som aldrig tomten kom med.
Släpp 80-talet och lyft blicken säger jag. Idag är det molnet, webben och generiska klienter kopplade mot den här infrastrukturen som gäller.
Allt annat är pasé 